4 december 2008

Det hjälpte!!

Era tumm- och tå- "hållningar" hjälpte! Tack, Tack, Tack! Var som sagt så nervös att jag knappt hann in i rummet innan jag dragit ner byxorna för mitt ultraljud i de nedre regionerna. Min läkare har som tur e överseende med mig och skrattade lite och sa att han tyckte gott att vi kunde mäta lilla Pricken först... H*n har ökat massor i vikt sedan vår sista viktuppskattning. Från 1243g till 1820g. har ju en riktigt stor bebis här inne nu;) Iaf när jag jämför med vad den vägde första gången i v 23 (505g). Det var med en student när vi mätte och läkaren sa gång på gång att det här inte var ett vanligt fall utan att han verkligen inte kan förstå vad det är som håller lilla Pricken kvar i min mage. Att han kallt hade räknat med att jag skulle ha fött redan i v 23 när jag blev flyttad till Umeå. Tji fick han!! Ska jag vara helt ärlig skiter jag i vad det är som gör att h*n stannar kvar, huvudsaken är att h*n gör det.
Jag och G firade med att äta lunch på Paus. Fick nästan torgskräck av alla människor men det kanske inte är så konstigt när man varit isolerad så länge?!
Nu ska jag lägga mig och njuta av min stora tjocka mage.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Åhhh vad jäkla skönt!!!!!

Jag slår vad om att det slutar med att du går över tiden, hahaha!

Kanske hinner ses en sväng i helge, vi kan säkert kila upp med lite fika elelr nå annat gott, Ketil e ledig lördag nämligen WIHHIII

Anonym sa...

HÄRLIGT!!!!!

Bra jobbat Anna och Pricken. Ja G oxå förståss. *ler*

Jag tror som Sandra, ni kommer säkert att gå över tiden innan det är klart.

Kram
Marie

Anonym sa...

Vad skönt att det gick bra!!!
Det är säkert för att det är så himla mysigt därinne som Pricken vill stanna kvar, men nu är det ju faktiskt inte alls långt tills det är dags för den stora världen å vi längtar massor till dess.

Brunkullan sa...

Hej!
Och tack för att du är med i min tävling:)

Läser om din graviditet, och den påminner nog en del om min 2:a graviditet..fast ändå inte. Min grav var inte fullt så dramatisk och riskfylld som din!!

Jag fick en son 1994, och den graviditeten var helt normal.

Sen dröjde det några år innan jag 1999 fick åka in på akuten med förmodad blindtarmsinflammation.
Väl där, opererad och med uttagen FRISK blindtarm, fick jag veta att jag hade Myom (muskelknutor..en slags godartad tumör) på livmodern. Delar av den hade gått i nekros och därför hade jag så himla ont!
Myomet var då som en liten apelsin.

Det är svårare att bli med barn när man har myom, så jag och sambon satte igång produktionen;)

1,5 år senare (2001) var jag med barn, och jag fick pga myomen gå på Spec-MVC.
Det är stor risk att få förtidigt när man har myom, och jag fick gå ofta på koll. Risken var också att myomen skulle ta all näring från barnet så det skulle sluta växa, eller att det skulle bli för trångt, så att barnet skulle få skador av det.

Myomen växte minnsan. Nästan snabbare än filuren där inne, och jag hade ont nästan hela tiden. Det kändes som mensvärk, och det var ju så förlossningsvärkarna kändes när de så smått började sätta igång då 1994 med första barnet.

I v.24 och 25 hade jag så himla ont (som förvärkar), och även i ryggen så fort jag rörde mig.
Alla läkare och barnmorskor var helt övertygade om att jag skulle få barn vilken dag som helst!

Mitt i semestertider hade de inte resurser här om min bebis skulle komma, så vi fick vara 6 veckor i Umeå. Det var ju inte akut fara för bebisen, då jag inte hade öppnat mig, så jag fick bo på patienthotellet (slapp sängläge som du!!!).
Lugna promenader fick jag ta, men det gjorde oftast så ont att jag åkte rullstol långa stunder på dagen.

I Umeå blev det UL varannan dag, men i v.31 fick vi komma hem till Ö-sund igen. Ingen bebis hade kommit. Lättnad!!
Alla läkare (jag hade Eva Spets bla), var väldigt förundrade över att jag fortfarande var gravid! Ingen hade trott att jag skulle gå så länge!

I v.35+2 plockades min lille son ut med planerat kejsarsnitt. Då orkade inte min kropp längre!

Vi fick vara i 2 veckor på prematuren för att han skulle lära sig suga (tidigt födda barn har lite svårt med det, och sondmatas) innan vi fick komma hem.
Allt gick alltså jättebra!

BF var egentligen 17/9 och nu föddes han den 20/8 istället. Så 4 veckor tidigt blev det bara tillslut tack o lov!

Han var stor för att vara född i v.35...hela 3325 g och 49 cm lång! Så myomen hade verkligen inte tagit näringen ifrån honom! Undra om han vägt nära 5 kg om jag gått tiden ut!!?

Dagen innan snittet beräknades han med UL och Magnetröntgen, väga (de ville veta var i livmodern de skulle öppna, så att det skulle blöda så lite som möjligt från de nu gigantiska myomen!) ca 2800 g....så det var en liten felmarginal på UL kan man lugnt säga..hihi!

2003 opererade jag tillsist ut myomen och hela livmodern, då det inte skulle gått att rädda den eftersom myomen växte över hela ytan på den, och då myomen inte ville krympa mer.
Den (myomet/tumören) vägde då 7,1 kg!!!!!!!!! Tänk den klumpen + nått kg till samt bebisen på över 3 kg!! Inte undra på att det var tungt och gjorde ont!!

Idag har jag alltså en jättefin 14-årig kille och min lilla 7 åriga kille här hemma!
Det är jag såååå tacksam för:)

Jag hoppas att du blir ordentligt uppassad, och att din lille/lilla prick stannar några veckor till i magen:)
Så spännande att se om det blir kille eller tjej också!

Lycka till nu! Både med bebisen och tävlingen:D

Kramar i Travar Susanne

Anonym sa...

Ja du Susanne jag minns det. Jag kan intyga att du var stor som ett hus om magen. stackare. Men åka studentflak med oss andra på klassträffen skulle du promt göra.*S*

Kul att hitta igen din blogg oxå.
Kram
Marie